Jag är numera en joggare. Har nu varit ute på min fjärde runda på ca två veckor vilket är ett rekord, så uthållig har jag aldrig varit tidigare. Jag springer varken fort eller långt, men jag springer. Har haft en riktigt dålig relation till att springa. När jag spelade fotboll som tonåring så var löpträningen det där tråkiga måstet för att få spela match eller öva teknik. Har sedan gjort många försök men aldrig hittat någon glädje, bara en jäkla håll som gör att jag la av direkt.
Men nu har det hänt! Jag har inte gett upp! Måste nog tacka innebandyn för det som jag spelat en gång i veckan sedan i höstas. En timme med ständig maxpuls, men distraherad av att få tag i bandybollen har gjort susen. Så nu har jag till och med vågat köpa en löparjacka så jag kan ge mig ut även i dåligt väder. Men det bästa med att vara en joggare är just möjligheten till träning utomhus i frisk luft och bland grönskade träd.
